Redan slutet av november. Hösten kunde varit mildare. Inte vädermässigt, det har varit en bra väderhöst, men livet kunde väl vara lite mildare? Varför måste allt pocka på samtidigt… Sorg, glädje, oro, stress blandas i hysteriskt tempo.

Vi är över småbarnsperioden, jippi! Har bara inte lyssnat på ordspråket ”små barn – små bekymmer, stora barn – stora bekymmer”. Ville inte ta till mig det när vi var mitt uppe i ”gummistövlarnaärborta – träsket”. Idag förstår jag! Det behöver inte vara så stora saker som blir stora bekymmer när man har tonåringar.

Häromdagen, tidigt på morgonen, stod jag med nytt huvudbry. Det ösregnade ute, sådär när det kommer från sidan, nerifrån och upp och rakt framifrån samtidigt. Mörkt och kallt tidigt på morgonen. Äldste sonen fixade sig för att ta moppen till bussen. Då ville min mage köra till bussen, kändes fel att han skulle bli dyngsur och sitta så på bussen, men huvudet ville något annat:

– ”Aja baja, inte curla! Jag fick minsann gå i ur och skur när jag var i samma ålder”.

Sådär höll magen och knoppen på och diskuterade tills jag hörde ytterdörren slå igen. Sonen hade löst problemet, utan att ens veta om att det fanns något…

På söndag får vi äntligen sätta upp adventsljusstakarna! Mer mys åt oss alla!

Trevligt avslut på veckan önskar

Helena med hälsningar från kockar och andra glada i personalen